dock fick jag knappt sova något fören det var dags att gå upp igen.
Jag orkar inte..
Varför gick jag ens iväg i morse?
Jag har ändå inte lyckats prestera ett skit i dag..
Hade varit bättre om jag hade legat kvar i sängen och myst
fram till 12 slaget eller något liknade för att bege sig ut i de fina vädret..
Men icke, jag ska jävlas med att gå iväg trots att musten är ur mig.
Det enda positiva är att jag var uppe hos skolsyrran..
Nu kommer det:
Bulimia nervosa är en allvarlig form av ätstörning.
Den som lider av sjukdomen hetsäter som minst 2 gånger i veckan
och kompenserar därefter genom att antingen kräkas upp maten,
använda laxermedel, ägna sig åt överdriven motion eller/och
använda sig av bantningspreparat. Detta för att "göra sig av"
med födan igen. Bulimi liknar anorexi med avseende på missnöjet
över den egna kroppen samt en önskan att gå ned i vikt,
skillnaden är hetsätningen.
En bulimiker behöver inte vara underviktig utan kan se helt normal ut
och det är därför svårare att upptäcka bulimi än anorexi.
Jo, det är dessvärre sant.. Och jag står inte ut längre..!
Jag kan inte fotsätta leva normalt om det här ska jaga mig,
jag behöver hjälp och den är på väg nu!
Dock fick jag världens ångest när jag hade sagt det till henne..
Jag menar, min bulimi är ju min drog, min demon, att veta om att
jag snart kommer bli av med den känns inte alls bra.
Kanske svårt att förstå när man inte är sjuk, men, det är min vän..
Hur ska jag spendera mina kvällar när jag inte längre hetsäter tills
jag kräks? Vad ska jag göra av all tid jag har spenderat på att äta?
Det är inte alls kul.. Jag vet att det är helt fel sätt att tänka så,
men som jag sa innan, det är min drog! Mitt begär..
Nu är det sagt, och hjälp är sökt, när jag får den är dock inte klart.
Skolsyrran skulle ringa något samtal till nån klinik för att sedan
ringa mig och berätta hur det ligger till..
Jag får sån huvudvärk!
Jag vill ju bli av med det, för det fungerar inte att ha det så här nu när
jag har en massa planerat, men, ändå, trots allt så vill jag inte..
Vi får se hur det artar sig, för jag kan inte hantera det här själv..
Jag har ju kunnat prata med mina närmaste om problemet iaf,
det var ett steg, att sedan ta steget och söka hjälp på egen hand är starkt!
Men, jag är en stark person,
jag klarar det här! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar