Har tagit ett glas mjöl..

.. hoppas på att kunna somna snart..

Vet ju precis vad det handlar om, att jag inte kan somna..
Himla typiskt, men jag vet precis vad det beror på.
Är så förvirrat av allt som hänt den senaste tiden, dessutom fick jag
höra av psykolog att jag ska ta 10 mg till på tabletterna och tydligen byta.
Hur mycket ska jag stå ut med och när ska någon komma och rädda mig?
När ska någon börja bry sig på riktigt hur jag mår?
Verkar som ett evighetsprojekt, man ger och ger men får inget tillbaka..
Visst det finns många minnen kvar, men ett minne är bara ett minne
och inte en känsla som stannar kvar i kroppen.

Just nu vet jag inte vad jag tycker om det här om jag ska vara ärlig..
Jag trånar så, men känns mest som att det bara är jag som tar skada av det.
Jag är inte dum, absolut inte, till och från börjar jag dock att fundera,
även om jag dock inte har världens bästa huvud just nu, så hoppas jag!
Jag hoppas, något jag inte gjort på år!
Önskat har jag gjort, men just nu är det som att hoppet, den sista gnistan,
som jag kallar det, som lever kvar i mig..

Jag hoppas på dig, för att du finns kvar i mig..