Från 75 till 53

Långsamt tynar jag bort..

Tråkigt men sant..
Motgångarna känns tunga och speciellt efter att få veta av
Löwenströmska att man inte kommer att få hjälp av dem fören
i augusti september.. Det jag inte visste var dock att dem vill lägga
in mig, jag trodde mer att jag skulle komma på öppenvården men
hon fattade beslutet direkt om att jag ska in på hemmet, så sjuk
är jag tydligen, och det känns ju bra i sig, dock är väntan om hjälpen
för jävlig.. Jag sårar den människan som står mig närmast och det gör
så gör förbannat ont i mig! Jag förstår inte vad allt kommer ifrån..
Tankar..
Det flödar runt som ett jäkla inferno i huvudet och jag spyr ordagrant
ut mig saker som jag inte menar, jag har humörsvängningar till tusen,
försåt inte vad jag säger fören det har kommit ut.
Jag orkar fan inte vara 3 personer, det är nog med att jag är som jag
är annars, men att vara två till tar musten ur mig..

Det är även jobbigt att inte veta vart livet är på väg..
Att inte kunna göra det jag egentligen vill göra, som att börja jobba,
flytta härifrån och bara allmänt njuta utan att vara i onyktert tillstånd.
Det känns som att jag rymmer från det dåliga när jag väl fått i mig alkohol,
men saken är den att jag blir mig själv! Jag blir mig själv och njuter av
det lilla jag får från livet för stunden.. Det är helt fel att rymma, jag vet,
men jag unnar mig det för att få livet att se lite ljusare ut.
Jag vill fan inte förlora, eller?
Frågan är bara om jag står ut.. 
Att såra dig står jag inte ut med en gång till ska du veta.
Jag blir så besviken, irriterad, förbannad och ledsen..
Och ångrar mig djupt för det jag gjort dig.. Jag skulle göra vad som helst
för att vrida tillbaka tiden och få dig att höra vad du betyder för mig ist..
Men det är försent nu.. Det är de som gör så ont..